18 februari 2009

Välkommen till paradiset - igen

Nu har jag snart läst ut den här boken, "Välkommen till Paradiset" av Jennie Dielemans. Reportagen i boken skildrar förhållandena i turistområdena i några av de länder som är, eller håller på att bli, sönderexploaterade, Thailand, Spanien (Kanarieöarna), Vietnam, Mexico och Dominikanska Republiken. Ingen rolig läsning, men ack så nyttig. Hur många bryr sig om att ta reda på det minsta om landet de ska till innan de bokar resa? Hur den politiska regimen fungerar, hur arbetsförhållandena är och hur turismen påverkar dessa länder? Hur folket där har det helt enkelt. Och hur många är det minsta intresserade av annat än värme, shoppa billigt, ha det enkelt och leva som kungar? Är detta verkligen att "resa"? Är det inte bara att låta sig transporteras till några veckors flykt från det "vanliga" livet? Kanske är det just det som behöver ses över en smula? Allt detta till ett pris som många gånger är enormt högt för de länder vi sorglöst invaderar. En liten reflektion, ur boken, om att åka på semester:

"Att resa på semester ser vi som tillhör den globala överklassen som en självklar rättighet. Att inte kunna resa på semester är som att inte ha teve, lägenhet eller mobiltelefon. Att vara turist, hävdar sociologen John Urry, är ett tecken på att vi är moderna. Genom våra resor visar vi andra turister vilka vi är - vart, hur länge och under vilka former är viktiga statusmarkörer. En vecka till Gran Canaria säger en sak om dig, en  månads segling i Karibien en annan och en rundresa i Sydamerika under ett halvår en tredje. Det skiljer sig inte nämnvärt från vår konsumtion av kläder - synas med syftet att det ska säga något om vem du är - en Elloskatalog, en Birkinväska från Hermes eller ett par välbevarade vintageskor från 60-talet? Eller för alldel - kör du SUV, en bubbla eller tar du cykeln? 

Att vara modern innebär att vi då och då kan ta oss friheten att komma bort från och slippa just det moderna liv vi skapat - "jag har stressat så mycket" och "jag behöver verkligen komma ifrån". Att välja att besöka urbefolkningar är en följd av denna strävan efter det orörda, äkta och ursprungliga.

Patricia Barnett på den engelska organisationen Tourism Concern menar att vi letar efter något som har gått förlorat:

Våra liv här i väst har blivit mer och mer kommersialiserade och vi är ganska alienerade från varandra. Jag tror att vi försöker nudda vid nåt slags ursprung, genom att titta på ett annat sätt att leva. Problemet är att vi inte ser dem som riktiga människor. De blir bara en backdrop till vår semester, vi kollar på dem, tar bilder, ser dem utföra traditionella danser. Vi går på zoo."

7 kommentarer:

Hanneles paradis sa...

Mycket tänkvärt.

Monica sa...

Hannele, visst är det. Ända tills någon öppnar ens ögon tycker man det är helt normalt att turista för glatta livet...

Beatrice sa...

Kände att jag absolut vill läsa detta, även om jag inte tillhör de som reser så mycket. Det är helt enkelt oerhört intressant. Såg att boken kommer som pocket (39:-) och lade in en bevakning på Adlibris. Skönt att vi trivs så bra hemma och njuter av var dag här på västkusten.

Tack förresten för alla dina tänkvärda inlägg =)

Molly sa...

jättebra skrivet! tänkt värt.
jag brukar tänka på det här. jag undrar hur många av de som åker till thailand som tänker på regimen och på hur det är att leva där... eller på djuren på alla dessa djurparker som vi turister besöker.

du får ha en fortsatt bra kväll :)
kram

Monica sa...

Beatrice, det är väl det som är tricket, att skaffa sig en vardag, d v s var dag, som man trivs med! Och tack för uppskattningen, det värmer!

Molly, många blundar. En del t o m med berått mod...

morsan sa...

Det verkar lätt att slentriansemestra. Plocka fram en glättig katalog och peka ut ett hotell som ser fint ut. En reflektion: De som åker till turistorter en eller två gånger varje år, gör de det för att upplevelsen inte höll i sig så länge, eller var det kanske så att det inte gav så mycket så man måste försöka igen och igen? Ibland undrar jag faktiskt.

Monica sa...

Morsan, ja nåt skumt är det...