Omsorg eller förvaring?
Bild svensktnaringsliv.se
Onsdagens Uppdrag granskning handlade om äldrevården. Inget kul.
Vad väntar vi oss när vi blir gamla, vad har vi för rättigheter? Enligt socialtjänstlagen har man rätt till "skälig levnadsnivå". Vad är det? Är det mat och tak över huvudet? Och "vård"? Eller borde det innefatta även ett meningsfullt liv?
Ofta upplevs boendet som en förvaringsplats och inget annat. Tänk att ha levt ett värdigt och innehållsrikt liv och så plötsligt blir man sittande på ett sjukhusliknande hem med kanske en sångstund någon gång ibland som enda livsbejakande aktivitet. Tänk att sitta inne dag ut och dag in och nästan aldrig få en möjlighet att komma ut. Personalen hinner inte. Och sedan finns det massor med människor som går arbetslösa. "Vaffö e de på detta viset" som Ronja Rövardotter sa!
Tänk att bli fråntagen i stort sett allt ansvar för sig själv och vara beroende av personalen i nästan alla lägen. Att bli fråntagen det mesta av värdighet...
För att en människa skall må bra behöver hon ett socialt liv, en meningsfull sysselsättning, mat och husrum och givetvis omvårdnad när det behövs. Och så är det uppenbarligen inte alltid. Kanske nästan aldrig. Varför är vi inte skitförbannade på det här? Varför får det bara hålla på på det här viset, varför gör vi inget lite pronto liksom? Och alla vi som inte gör något, förstår vi inte att det är vår egen säng vi bäddar om man säger så. Jo, allt normaliseras bara det är tillräckligt vanligt. Och detta är uppenbarligen tillräckligt vanligt. Skit är vad det är.
"Fy fan att bli gammal" är lätt att tänka när man ser det här programmet. Den tanken borde aldrig någonsin behöva bli aktuell.
Och politikerna dom pratar... Mycket snack och lite verkstad... Och media då, inte ett ord jag hittade i nättidningarna om det här programmet. Inte tillräckligt intressant, bara normalt...
Nu är jag skitförbannad. Och jag skall fundera. På vad man som enskild kan göra för att påverka. Jag har verkligen inget uppslag just nu men jag ska komma på något för inte kan det vara möjligt att livets mening skall behöva gå förlorad för att man blir gammal och knackig!
Kommentarer
Martin, glädjande! Det finns uppenbarligen hopp! Hoppas att det blir "ringar på vattnet"!
På särskilt boende idag finns 80, 90 och 100åringar. De är gamla, trötta, slitna. Har värk, känner sig ofta ensamma och ibland oroliga. En liten procent av dom vill gå ut, och det ska dom naturligtvis få.
Väldigt många äldre önskar att någon ska ha tid med dom. Pyssla om dom, sitta ner och prata bort en stund, skratta med dom och prata om gamla minnen och intressen.
Väldigt många äldre längtar efter sina barn och barnbarn som inte har tid att komma på besök.
Självklart ska alla få komma ut som vill, inget snack om det, men det är inte vad många efterfrågar i första hand, iallafall inte under de 12 år jag jobbat inom äldreomsorgen.
Kan tänka mig att det är precis samma situation inom barnomsorgen.
Jag tror att i framtiden kommer vi att själva få ta större ansvar för både våra barn och våra gamla, i varje familj. På gott och ont.
Det här Monica skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om:)
Önskar dig en trevlig fortsättning på helgen!
alla mina fyra barn har jobbat inom Hemtjänst.
Det finns inte ETT sätt som passar alla, flexibilitet behövs)
När besökte du en gamling? Jag fikar med ett par tanter ibland, som jag lärt känna, går ut med dem.
Hannele, det där med att skilja par åt är riktigt ruggigt... Jag tror fortfarande att det är det där med meningsfullheten som är det viktiga, oavsett hur och var man bor. Och egentligen oavsett hur gammal man är!
De "gamlingar" jag har runt omkring mig träffar jag ofta. Känner faktiskt ingen som bor på hem, konstigt nog kan man tycka.