8 maj 2009

Omsorg eller förvaring?

Bild svensktnaringsliv.se
Onsdagens Uppdrag granskning handlade om äldrevården. Inget kul. 

Vad väntar vi oss när vi blir gamla, vad har vi för rättigheter? Enligt socialtjänstlagen har man rätt till "skälig levnadsnivå". Vad är det? Är det mat och tak över huvudet? Och "vård"? Eller borde det innefatta även ett meningsfullt liv? 

Ofta upplevs boendet som en förvaringsplats och inget annat. Tänk att ha levt ett värdigt och innehållsrikt liv och så plötsligt blir man sittande på ett sjukhusliknande hem med kanske en sångstund någon gång ibland som enda livsbejakande aktivitet. Tänk att sitta inne dag ut och dag in och nästan aldrig få en möjlighet att komma ut. Personalen hinner inte. Och sedan finns det massor med människor som går arbetslösa. "Vaffö e de på detta viset" som Ronja Rövardotter sa! 

Tänk att bli fråntagen i stort sett allt ansvar för sig själv och vara beroende av personalen i nästan alla lägen. Att bli fråntagen det mesta av värdighet... 

För att en människa skall må bra behöver hon ett socialt liv, en meningsfull sysselsättning, mat och husrum och givetvis omvårdnad när det behövs. Och så är det uppenbarligen inte alltid. Kanske nästan aldrig. Varför är vi inte skitförbannade på det här? Varför får det bara hålla på på det här viset, varför gör vi inget lite pronto liksom? Och alla vi som inte gör något, förstår vi inte att det är vår egen säng vi bäddar om man säger så. Jo, allt normaliseras bara det är tillräckligt vanligt. Och detta är uppenbarligen tillräckligt vanligt. Skit är vad det är. 

"Fy fan att bli gammal" är lätt att tänka när man ser det här programmet. Den tanken borde aldrig någonsin behöva bli aktuell.

Och politikerna dom pratar... Mycket snack och lite verkstad... Och media då, inte ett ord jag hittade i nättidningarna om det här programmet. Inte tillräckligt intressant, bara normalt...

Nu är jag skitförbannad. Och jag skall fundera. På vad man som enskild kan göra för att påverka. Jag har verkligen inget uppslag just nu men jag ska komma på något för inte kan det vara möjligt att livets mening skall behöva gå förlorad för att man blir gammal och knackig!

10 kommentarer:

Fritt ur hjärtat sa...

jag har min mormor på ett sådant ställe. Jag tjatar ständigt och är en jobbig anhörig. Dessutom är jag politiskt aktiv och lägger mig i allt Men vi behöver en attitydförändring, såväl hos politiken som hos personal och vårdpersonal.

Martin sa...

I Mölndal pågår ett intressant projekt med reminicenscentrum, där äldre, framförallt lite dementa, får stifta bekanskap med föremål musik och lägenheter från när de var i sin krafts dagar. Och oj vad de lever upp och får tillbaka livsgnistan. Ett litet ljus i mörkret. Mer av sånt!

Monica sa...

Fritt ur hjärtat, attitydförändring var namnet!

Martin, glädjande! Det finns uppenbarligen hopp! Hoppas att det blir "ringar på vattnet"!

Åsa! sa...

Det där programmet pratade vi om på jobbet. Jag har inte sett det, men min arbetskamrat. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om ämnet, men kortfattat kan jag säga såhär.
På särskilt boende idag finns 80, 90 och 100åringar. De är gamla, trötta, slitna. Har värk, känner sig ofta ensamma och ibland oroliga. En liten procent av dom vill gå ut, och det ska dom naturligtvis få.
Väldigt många äldre önskar att någon ska ha tid med dom. Pyssla om dom, sitta ner och prata bort en stund, skratta med dom och prata om gamla minnen och intressen.
Väldigt många äldre längtar efter sina barn och barnbarn som inte har tid att komma på besök.
Självklart ska alla få komma ut som vill, inget snack om det, men det är inte vad många efterfrågar i första hand, iallafall inte under de 12 år jag jobbat inom äldreomsorgen.

Monica sa...

Åsa, jag kan gott tänka mig att behoven är väldigt olika och summan av alltihop är det där med meningsfullheten. Att livet fortfarande känns meningsfullt. Och jag kan tänka mig att de som är riktigt gamla och trötta "bara" behöver den där sociala kontakten och känna att någon alltid kan ta sig tid. Jag gissar att det är frustrerande att arbeta i den miljön och INTE hinna just det!

Åsa! sa...

Det är när man inte hinner man blir utbränd, eller kanske ännu värre, likgiltig...
Kan tänka mig att det är precis samma situation inom barnomsorgen.
Jag tror att i framtiden kommer vi att själva få ta större ansvar för både våra barn och våra gamla, i varje familj. På gott och ont.
Det här Monica skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om:)
Önskar dig en trevlig fortsättning på helgen!

Hanneles paradis sa...

Ett sjukhusliknande hem med sällskap är ofta bättre än sitta ensam i en stor lägenhet. Värst att skilja makar åt efter typ 60 år...

Hannele sa...

(jag har jobbat med gamla på olika ställen,
alla mina fyra barn har jobbat inom Hemtjänst.

Det finns inte ETT sätt som passar alla, flexibilitet behövs)

Hannele sa...

Oavsett om gamlingarna sitter på institution eller ensamma i sina stora hus eller lägenheter, kommer ANHÖRIGA väldigt sällan, knappt ens på födelsedagen eller jul.

När besökte du en gamling? Jag fikar med ett par tanter ibland, som jag lärt känna, går ut med dem.

Monica sa...

Åsa, förstår att det finns mycket att skriva! Hoppas du haft en bra helg!
Hannele, det där med att skilja par åt är riktigt ruggigt... Jag tror fortfarande att det är det där med meningsfullheten som är det viktiga, oavsett hur och var man bor. Och egentligen oavsett hur gammal man är!

De "gamlingar" jag har runt omkring mig träffar jag ofta. Känner faktiskt ingen som bor på hem, konstigt nog kan man tycka.