Klimathotet

Läste att var tredje svensk struntar i klimathotet. Hm. Strutssyndromet. Igen. I GöteborgsPostens artikelserie om klimat och konsumtion står en del både intressant och plågsamt att läsa:

Klimatmärke snart
Kräfta miljöbov
Personlig kvot
Du blir vad du äter
Varm vision

Vad har vi att välja på mer än att ta vårt ansvar? Och vad kostar det oss att göra det? Vi kanske måste lägga vårt stressade liv på hyllan och coola ner oss en smula, kanske åter lära oss att njuta av det naturen helt gratis fortfarande har att bjuda, på riktigt ägna oss åt våra nära relationer, inte dra på oss så mycket materiellt som i all sin passivitet kör skiten ur oss, rent allmänt skaffa oss ett enklare liv. Är det ett alltför högt pris att betala för att så småningom, med en välförtjänt inre frid och ett leende på läpparna, kunna lämna över en välmående och fungerande jord till kommande generationer? Och OM alla klimathotsskeptiker skulle ha rätt, vad har vi i så fall förlorat? Eller kanske vunnit...?


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Framför våra fötter

Kött...

Trivsamma trästan!