Kläder och självkänsla

Nåt det givetvis blev tvärstopp på i och med köpstoppet är klädinköp. (Så när som på lite underkläder som väl närmast är att betrakta som förbrukningsartiklar och ganska ofrånkomligt emellanåt.) Det är lite intressant vad som hänt med tankebanorna runt det där med kläder nu. Förut dök det ibland upp nån liten tomte i bakhuvudet som var sugen på att ta en sväng på stan och spana lite i affärer. Det kunde ju finnas nån piffig klädtrasa som piggade upp för stunden, nåt man faktiskt plötsligt "behövde" och fick en att sträcka på sig en smula för att självkänslan fick sig en liten tillfällig kick. Nu finns inte den möjligheten och det är så SKÖNT! Nu är det bara att kolla in garderoben och göra det man kan med det som redan finns där och sen är det liksom inte mer med det. Och det går alldeles utmärkt, tillvaron har på det planet blivit fanken så mycket enklare, faktum är ju att man känner sig trygg och hemmastadd med sina gamla paltor och man kan lägga tid och energi på andra, livskvalité- och självkänslehöjande, aktiviteter. Mia Törnblom skriver att självkänsla är:

"Medvetenhet om den egna personlighetens värde, det vill säga mitt eget värde i mina egna ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag".

Och att känna efter hur det känns att vara jag, blir det enklare med nya fräcka kläder? Och ökar det mitt värde i mina egna ögon? Och vilken tunn och opålitlig is är jag i så fall ute på?