Fritidsintressen...

Jag fick en fråga igår. "Vad har du för fritidsintressen?". I pluralis. Och jag blev liksom lite ställd. Jag har hållt på med en massa saker genom åren. Seglat, ridit, åkt skidor på längden och tvären, spelat golf, spelat fotboll (längesen...), odlat (nu är det mest ogräs...), fotograferat, målat tavlor, tränat allt möjligt mm mm. Och nu, vad gör jag nu? Eeeh... "Jag är ute i naturen mycket, går och småfilosoferar, ensam eller med sällskap. Och så läser jag mycket. Och bloggar". Det var vad jag lyckades klämma fram. Jag blev liksom lite förvånad, har inte tänkt på allt jag inte gör längre. Det lät så tråkigt. Men det är inte tråkigt, det är skööööööönt! Återhämtning kallas det...

Så tänkte jag lite på själva ordet, fritidsintresse. När tusan dök det ordet upp i svenska språket? Det kan ju bara inte ha funnits hur länge som helst, för x antal år sedan så fanns det knappast nån fri tid, både tid och energi gick åt till själva överlevnaden. Nu är det liksom självklart att man, från unga år, har minst ett fritidsintresse man odlar på sin så kallade fria tid för att säkert veta att den går åt till sista sekunden. Helst lite till så att man får träna på konsten att komprimera allt man gör, d v s medans man håller på med en sak så planerar man nästa. Effektivitet kallas det. Och hur speedade är många av oss utan att ens förstå det själva? Den där återhämtningen riskerar att ständigt lysa med sin frånvaro... Och detta väljer vi frivilligt...

Och hur mycket fri tid har man egentligen, när man arbetat/gått i skolan, gjort nödvändiga ärenden och pysslat om det som behöver pysslas om i hemmet/gjort läxor? Jo, precis lagom mycket för en nypa frisk luft via en rejäl promenad, en stunds bara-vara och kanske lite umgänge med en god bok/bloggen/nåt annat. I lagom tempo. Sedan ropar sängen så himla gött, och visst vill man ha sina åtta timmars sömn (betraktas måhända som lite lyxigt nu för tiden, men ack så välgörande och egentligen nödvändigt)! Och på helgerna är det väldigt ofta väldigt skönt att inte ha planerat något endaste ett för att därmed kunna spontangöra saker, t ex hälsa på goda vänner, utan att behöva klämma in det i schemat på väg från eller till nåt annat. 

Sen finns det ju tillfällen när det kan kännas lite eländigt för att man ville haft nåt riktigt sköj inplanerat... Så, en lagom blandning är väl att föredra!