Mentalt gnissel i köpstoppsmaskineriet

Nu är den på plats, friggeboden som dottern skall bo i. Igår såg det ut så här och idag har det varit målarfärg hela dagen. Gäller ju att konservera härligheten inför vintern liksom. Och det är i stort sett klart. Färgen tog så klart slut så det är lite kvar men det skall snart vara gjort. Har också gått i timmar och målat innertak, hur mår nacken av det? Och hur mår den imorgon? Urk... Detta kan tyckas vara ett monumental avsteg från köpstoppet men det var redan överenskommet innan jag började med det så det var inte mycket att orda om liksom. Och det drar med sig en hel massa annat, spackel, färg, tapeter, golv och gud vet vad. Känns inget vidare men som sagt inte mycket att göra åt, och det är ju i alla fall inte till mej själv. När det blir dags för inredning blir det dock andra bullar, hon får fixa så mycket det bara går själv. Begagnat från Secondhandbutiken Vinden m m vilket jag tror att hon fixar med glädje. 

Som om inte allt detta vore nog så åkte jag på en bibba skolkort. Tog hem dem för påseende, det kändes inte alls bra att bara säga nix till detta. Och vad hände? Jo, det gamla vanliga förstås. Man öppnar kuvertet, tänker att det blir nog bra med några stycken och så skickar jag tillbaks resten. Imorgon eller nåt. Och så glömmer man av det tills det är för sent och så måste man behålla hela klabbet och så är det bara att snällt betala. Shit, shit, shit! Detta har jag gjort SÅ många gånger! Och säkert fler med mej. Svenska Klasskort lever nog gott på folks glömska... Och sen är det ju den lilla detaljen att om det ens skall löna sig att skicka tillbaks nåt så får det bli rätt mycket annars blir det plötsligt mer pengar för färre bilder... Det vore en nåd att stilla bedja om, i alla sammanhang, att helt enkelt betala för det man köper utan en massa underliga konstruktioner som oftast slutar med att man köper sånt man egentligen inte vill ha... För att det liksom blir billigare... Ööööh...