6 maj 2009

Ekofilosofi - att ha eller att vara

Lunchutsikt på vandringen i torsdags. Inte illa...

Så har jag då varit iväg på ännu en ekofilosofitripp, den längsta hittills. 10 dagar. Halva tiden i franska alperna. I fridfull och ekosofisk miljö. Och det finns mycket att smälta efter detta. Vi har haft den stora förmånen att i fem dagar återigen få lyssna till dominikanerbroder Bernard Durel, en vänlig man full av klokskap, kunskap och visdom. Om själva livet och mer därtill. Under så pass lång tid hinner man komma till mer än en ny insikt om man säger så och nu gäller det att smälta alltihop. 

Det är väldigt svårt att berätta om vad jag "lärt mig", det handlar inte så mycket om att få ny kunskap och svar på frågor utan mer om att nya processer sätter igång i en och det är jättespännande! Men jag skall göra ett försök...

Det viktigaste för mig den här gången var det här med att människan består av ett ytjag, ett inre väsen och vägen däremellan. Då vi föds finns inga blockeringar mellan de två men allt eftersom livet går stängs dörren mer och mer. Vi lägger vårt krut på att bygga upp och vårda ytjaget, vi tillämpar ägandets livsform. Vårt inre väsen får klara sig bäst det kan, det skyms mer och mer av vårt numera dominanta ytjag, eller egot om man så vill.

Många börjar, kanske i det så kallade mitten av livet, känna att allt inte är som det borde, vi frågar oss om det här var allt, vi undrar vem vi egentligen är. Vårt inre väsen har börjat pocka på uppmärksamhet och vi kanske hamnar i en livskris.

Vi förstår att vi måste göra något men vet kanske inte vad och vi blir förskräckta. Men, det är nu vi har chansen att öppna upp dörren igen, den står på glänt. Vi behöver skala av ytjaget som vi slitit så länge med att få till, vi måste släppa taget och ta ett steg åt sidan. Vi behöver söka lugnet, kanske ta hjälp av en medmänniska, skriva dagbok eller meditera. Allt för att vårt inre väsen skall få en chans att komma till tals, vi sätter kurs emot varandets livsform

När det gäller den personliga utvecklingen spelar passivitet en stor roll, något som tyvärr ofta betraktas som "fult". Passivitet är precis lika viktigt som aktivitet, det är det där med balansen. Som vanligt.

Den som håller på och gör något hela tiden håller effektivt dörren till sitt inre stängd! 

Läs gamla inlägg om Ägandets och Varandets livsform, att ha eller att vara, här och  här.

6 kommentarer:

Malin sa...

Härligt att läsa dina kloka ord igen! Varma hälsningar!

Monica sa...

Malin, tack! Och kram till dig!

Åsa! sa...

I mitt arbete möter jag människor i slutet av livskarriären. Då när det inte längre går att rusa på och förtränga, då när det finns all tid i världen att tänka och fundera, blir det väldigt tydligt vem som funnit ro i livet och vem som förträngt och stuckit huvudet i sanden.

Monica sa...

Åsa, kan tro det. Man får nog vara glad om man kommer till insikt något så när "i tid". Och jag kan tänka mig att du i ditt jobb får "hjälp" med det. Stämmer det?

Åsa! sa...

Handledning är det inte alltför mycket utav. Men vi pratar mycket med varandra i personalgruppen vilket känns värdefullt.

Monica sa...

Åsa, jag tänkte inte så mycket på handledning utan på precis det du skriver, att ni pratar med varandra om sånt här. Det är inte lika vanligt i IT-branschen som jag jobbar i om man säger så...