26 juni 2009

Alienation och avstånd - 1

Jag funderade på det där med telefonerande och hur formerna för detta förändrats de senaste 10-15 åren. Förr, innan mobiltelefonen var var mans egendom, ringde man alltid till en plats. Hem, till jobbet eller vad det nu var. Och om det fanns mer än en person som hörde ihop med stället man ringde till så fick man fråga efter den man ville prata med. När barnen ringde till sina kompisar fick dom automatiskt prata med resten av familjemedlemmarna emellanåt också, när man ringde till någon av sina vänner fick man ofta byta några ord med deras ev respektive och/eller barn också. Helt naturligt skapades en större social kontaktyta.

Nu ringer man till en person. Oftast faktiskt. Tonåringarna verkar alltid göra det. Och vad blir resultatet av det? Jo, den där sociala kontaktytan krymper till en liten ynka plätt i omfattning och alienation och avstånd ökar. Igen. Ibland känns det som att det där är ett, möljigen oavsiktligt men dock, mål i tillvaron idag, att maxa just detta. Just detta som är så förödande för vårt välmående och välbefinnande. Är det någon drivkraft som ligger bakom detta eller "blir det bara så", allt i den så kallade utvecklingens namn?

8 kommentarer:

Åsa! sa...

Visst är det lite tråkigt! Att smsá är ju egentligen ännu värre, folk slutar prata med varandra!

Lallis - liv och leverne sa...

Ja, det är ju så som du säger.
När man ser ett gäng tonåringar vara ute på stan tex, så är det dessutom minst hälften och pratar i telefon eller sms:ar. Istället för att prata med varandra

Jag var på kurs för ett tag sedan och då tänkte jag på hur många det var som gick och kollade telefonerna och ringde och hade sig, istället för att prata och ev. reflektera med varandra i gruppen.

Det finns många, beklagliga exempel tycker jag.
Och det ökar stressen markant.
Att konstant förväntas vara anträffbar.

Stor kram Lallis

Monica sa...

Åsa, sms är ju himla bra ibland men precis som det mesta annat så "missbrukas" det flitigt av många.

Lallis, vi trubbar av oss, och tappar mer och mer förmågan att kommunicera, så infernaliskt och förmågan att reflektera hänvisas oftare och oftare till specialsydda kurser av olika slag. Och så gör man lätt som du beskriver även där... Men, INTE på Ekofilosofi- och Levandekraftkurserna, där blir det nödtorftig koll av telefonen nån gång frampå kvällen. Högst. Rekommenderas varmt.

Hanneles paradis sa...

Tja, lite prat med "obehöriga" blir det fortfarande. Barnens vänner berättade på den gamla (goda?) tiden att jag var den enda vuxna (!) som pratade med dem och frågade, hur de mår och så. Andra vuxna bara hämtade barnen till telefonen...

Så kanske det inte var bättre förr?

Fyrabarnsmor sa...

P.S.
Jag skulle bli väldigt stressad, om jag inte visste att barnen alltid kan nå mej..

Monica sa...

Hannele, det är säkert olika hur föräldrar är. Så klart.
Fyrabarnmor, samma här. Men det behöver ju inte betyda att man slutar att använda den vanliga telefonen.

Farbror Sid sa...

Visst är det så som du skriver. Man funderar ibland hur det funkade innan mobilerna fanns... och det gjorde det alldeles utmärkt. Sedan är väl mobilen en väldigt bra utveckling, rätt använd.

Monica sa...

Sid, det är väl just det som är vårt problem - så fort vi hittar på nåt nytt och fiffigt så tar det inte lång tid förrän vi missbrukar det ut i fingerspetsarna så att säga. Och så blev den fiffigheten en ofiffighet istället...