Alienation och avstånd - 2

Bild skrattportalen.se
Om vi hade lite småskalighet kvar, om avståndet inte vore så stort, om känslolivet vore en smula inblandat - då skulle sådant här inte hända. För vem skulle med berått mod kunna skriva in en döende person som arbetssökande, och därmed blåsa henne på sjukpenningen, och samtidigt se henne i ögonen? Känna hur vibbarna känns. Se och känna hur hon kommer att drabbas. Känna det där som styrde innan vi hade så otroligt många fiffiga sätt att göra det mesta utan att behöva vara nära. Innan vi hade en uppsjö av möjligheter att göra katastrofala misstag, för det skulle ju kunna vara ett sånt, på grund av att engagemanget sviktar för att vi jobbar på "ett mentalt löpande band"... Medmänsklighet, empati, vart har det tagit vägen? Fy sjutton...

Kommentarer

Åsa! sa…
Funderar ofta på det med medmänsklghet och empati, hur är det att vara människa och sakna dessa egenskaper? När egot blir så stort så det överskuggar alla andra mänskliga egenskaper. Fruktansvärt!
Monica sa…
Åsa, jag tror att det här med alienation och avstånd i snart sagt allting är en katastrof för oss, det är därför jag börjat skriva om det. Vissa människor kan bli hur iskalla som helst bara avståndet till de drabbade är tillräckligt stort, då går det att ta vilka beslut som helst. Och jag tror engagemanget avtar i takt med att avståndet ökar, för alla! Skit är vad det är.

Populära inlägg i den här bloggen

Framför våra fötter

Trivsamma trästan!

Kött...