Något att enas runt, att strida för

Det har hänt flera gånger i vår lilla stad och det har hänt många gånger på många andra ställen. Nån gammal byggnad skall till att rivas. Som inte använts på decennier. Ingen har brytt sig förrän nu när grävskopan närmar sig. Då, en hoper människor ställer sig på de mentala och mediala barrikaderna och strider av hjärtans lust för den stackars byggnaden. "Nej, riv inte vår parkteater!" För det är den som är på tapeten just nu här i Alingsås. Teatern i gamla Folkets Park (som även den har en osäker framtid) som jag så många gånger besökt. Den anrika får man väl säga. Den är småförfallen och kommunen vill riva. Men det finns andra som inte vill och nu är beslutet skjutet en smula på framtiden. Puh, skönt känner jag. Av nostalgi eller vad vet jag inte.

Jag funderade på vad det är som gör att det blir så här, verksamheten i en byggnad upphör, den blir stående för fäfot och skicket dalar till så småningom oacceptabla nivåer och en rivning seglar upp som enda alternativ. Varför bryr sig ingen tidigare? Varför ser ingen möjligheter med byggnaden medan den fortfarande är i gott skick? Varför rakar intresset i höjden i samma ögonblick som ordet rivning uttalas? (Och varför tar kommunen inte beslut om vad som skall hända med en byggnad i samma stund som den slutar användas utan väntar tills den inte kan användas...?)

Jag kanske har en aning... Plötsligt dyker det upp något att enas runt. Något att ta strid för. Ett krig att vinna. Kan det vara så? Har vi i dagens samhälle för få saker att enas runt, för få saker vi behöver samarbeta runt för att det skall fungera? För få saker som angår oss alla på så nära håll att vi känner att det är "vår" uppgift att fixa det och inte "deras"?

Nåt med alienation igen... Kan det vara så...?