Med eller mot naturen?

Nu kommer det en gnutta vinter. Igen. Det gör ju oftast det, varje år. Även söderut i landet. Ändå är det kris och kaos så fort dom vita fjunen dalar ner, särskilt då tillsammans med vindstyrkor över och temperaturer under noll... Vårt största problem verkar till synes vara hur det är på vägarna... Vi har alltså ett samhälle vars funktion i första hand verkar bygga på förflyttningar av allt, inte minst människor, kors och tvärs...

Är det så listigt, det vi håller på med. Skapar infrastrukturer och funktioner i samhället som nästan räknar med att vi inte har det klimat vi har. Att vi nog i stort sett kan bortse från vintern, för det blir nog inte så farligt i år. Och inte nästa år heller. Eller nästa...

Vore det då inte smartare att tänka att "Hm, vi har ju en vinter också. Klarar dom här lösningarna 1 meter snö, stormvindar och 20 grader kallt?". För så är det ju ibland. Inte bara i norra Sverige. Skulle det inte vara en bra idé att avstå från det där som inte fixar en tvättäkta vinter, att inse att sådana lösningar kanske inte är för oss utan för folk som bor ännu mer söderut i världen än södra Sverige? Vi har annat som inte dom har och som vi kan vara tacksamma för.

Varför letar sig den vilseledande attityden att vi skall anpassa naturen efter våra många gånger skumma önskemål allt djupare in i folksjälen - eller i alla fall i folkhjärnan? Varför inte hålla fast vid det som är det enda som funkar i längden, nämligen att vi anpassar oss efter den natur vi trots allt ingår i? För att även fortsättningsvis ha en natur att ingå i...

Ingen har ännu lyckats förhandla med naturen om någon annan lösning och det kommer rimligtvis aldrig heller att ske.
.