Välfärd under nedmontering
Bild henkekatteJag har börjat prenumerera på Fria Tidningen, välkommet befriad från sidauppochsidanerreklam, och i fredagens nummer, Göteborgsdelen, finns en del beklämmande läsning i ämnet. Ett förslag är att Sahlgrenska skall spara 33 miljoner på att skära ytterligare i psykvården, två avdelningar skall då stängas. Det är mer än tydligt att människor som är i behov av psykvård ökar - vart skall de ta vägen? Kostnaden kommer inte att försvinna, möjligen temporärt "spädas ut" för att sedan slå tillbaks med förödande kraft.
Andra nedskärningar som pågått länge är det påtagliga kantnaggandet av sjukförsäkringssystemet. Tidsbegränsade sjukdomar - vem har hört talas om det? Kyrkan och frivilligorganisationer har märkt av en ökande tillströmning av människor som behöver hjälp - kyrkan är på väg att åter, som för 100 år sedan, ta över det sociala ansvaret istället för staten. Är det det som kallas framåtskridande och utveckling?
Som Valdemar Möller skriver - "Vill vi ha ett samhälle där de som har det svårt måste förlita sig på stöd från anhöriga och ideella organisationer? Eller vill vi ha ett generöst samhälle som ger hjälp till dem som behöver det och där sjukdomar tas på allvar?"
Nog för att det är en god sak att vi bryr oss om och tar ansvar för varandra, alldeles frivilligt och utanför alla välfärdssystem, men det fungerar inte för alla. Vad vill vi?
.
Kommentarer
Tror de flesta gärna betalar lite skatt för en bra sjukvård, men vi kanske måste bli bättre på att förklara vad det är för sjukvård vi vill ha, och därmed förklara vad vi ska betala mer av själva. Lite som den där debatten om Viagra som fördes för några år sedan.
För tio år sedan när jag opererade mitt öga låg jag kvar i nästan en vecka. När jag gjorde samma operation för 2 år sedan skickade dom hem mig direkt. Först tyckte jag det var lite småländskt, men med tanke på att dom patienter som fick ligga kvar på avdelningen (mest äldre personer) så tyckte jag att det var helt ok.
Så din fråga "Vad vill vi?" är minst sagt berättigad.
det är ingen lätt sak det här så klart. Dock känns det inte rimligt som det är idag att skatter sänks och sänks så att vi får än mer pengar över till konsumtion som ingen mår bra av i långa loppet. Om vi ska kunna "dra ner på takten", vilket de flesta är i skriande behov av inte minst vår stackars jord, så borde väl våra resurser i rimlighetens namn i första hand användas till omsorg om varandra och det måste ju då bli på bekostnad av allsköns tidsfördriv, både offentligt och privat. Man kan ställa sig den enkla men svåra frågan - vad är livet?
Livet mäts rätt mycket av hur gott man sover på natten.
Hannele, vi behöver bry oss om varandra "på riktigt" också.