Filosofiska aftonfunderingar vid Mjörn

Idag hade jag förmånen att i goda vänners lag sitta och fika och prata en bra stund. Bl a ventilerades ämnet bilar kontra kollektivtrafik kontra "nåt annat". En allmän uppfattning är att bilen ger en känsla av frihet och ett oberoende av andra. (Men isolering från andra...) Man kan åka vart man vill, när man vill och göra vad man vill. I runda slängar. Man kan vara så där tjusigt flexibel. Man slipper planera och man kan byta färdriktning precis när som helst. Med kollektivtrafiken är det tvärtom, man måste passa tider, kan inte åka vart man vill och inte göra vad man vill. Och man får vackert hänga med när man väl satt sig på t ex tåget. 

Dock har jag liksom en annan typ av frihetskänsla när jag åker tåg/buss/färja eller vad det nu är. Man slipper göra vad som helst, när som helst och var som helst, man slipper vara så där tjusigt flexibel, man behöver förvisso planera en smula och man har inte samma valfrihet. Men man har friheten att inte ta tusentals beslut, man kan luta sig tillbaks och har friheten att pyssla med lite av varje, friheten att umgås med grannen i sätet bredvid, eller låta bli.

När jag aftonpromenerade vid sjön så funderade jag lite mer på detta och det väckte andra tankar. Åka bil = frihet att välja obegränsat. Åka kollektivt = frihet att slippa välja obegränsat. Är det obegränsade valet (ej att förväxla med det fria valet) självklart det bästa för oss? Och då menar jag hastigt och lustigt inte bara det här med bil/kollektivtrafik utan allt från att välja schampo till pensionsförsäkring. Om man ska svara snabbt på en sådan fråga blir nog lätt svaret ja, men om vi tar oss tid att reflektera en smula? Mår vi så bra av det?

Tänk om vi vuxna faktiskt funkar som barn? Ge dom möjligheten att välja fritt och dom blir alldeles yra i mössan. Begränsa deras valmöjligheter och tillvaron blir genast lugnare, tryggare och mer lätthanterlig för dem. Och dom vill oftast veta precis vad som väntar. Tänk om just detta ibland är en anledning till att vi inte mår så himla bra, vi blir helt enkelt snurriga av alla valmöjligheterna? Och med tanke på allt vi måste välja nu för tiden så, tja...

Kommentarer

Jag är sällan så där tjusigt flexibel, när jag kör bil, tar mej bara från en punkt till annan, som jag tänkt innan. Fast ibland kan jag plocka med liftare, både kända och okända...
Monica sa…
Hannele, det är ju ett sätt att få lite spänning i tillvaron men jag är för feg för liftare...
Anonym sa…
Vår familj med tre barn har ingen bil, men vi bor centralt och har alla affärer och aktiviteter inom ett stenkast. När vi har behov av en bil så hyr vi en, ofta i samband med semestrar eller när man vi hälsar på vänner som bor på landet, ungefär två gånger per år. Vår stuga på landet som vi hyr kan vi nå med kollektivtrafik, ungefär 800 meter att gå.

Genom att vi valt bort bilen har min sambo och jag råd att jobba deltid och istället ägna oss mer åt skapande verksamhet. Vi får betydligt mer tid och större valmöjligheter.

Jag älskar att åka kollektivt, tänka, drömma, koppla av, läsa, skriva, prata. Det är högtidstunder mellan småbarnsliv och ett mysket socialt arbete. Jag känner inte att jag försakar någonting eller väljer bort något. Jag pendlar till arbetet med tåg, det förnämligaste fortskaffningsmedlet enligt mitt sätt att se det.
Anonym sa…
Barnen och maken är lite sura på mej, för att jag kan plocka liftare, men jag har också bloggat om npgra trevliga ungdomar.

Annars är det lite så, att man inte ska plocka upp barn, man uppfostrar ju dem att inte följa med främlingar... Men för nån vecka sen kom ett par flickor, som gått vilse, de frågade oss om vägen, där vi promenerade. De var väldigt långt hemifrån.
Monica sa…
Martin, er familj verkar ju verkligen ha hittat spåret liksom!
Hannele, det är ju den sidan av saken också, vad man förmedlar till de som liftar... Men flickorna blev nog glada! Och det vore tråkigt om vi inte ens vågar hjälpa varandra längre, men ett uns så är det ju nästan...
Hm. Vem var det som sa att det bästa styrelsesättet för en nation är en upplyst despot????? Hur som helst var det en häftig molnbild du hade att bjuda på i dag!
Monica sa…
Nån på 1700-talet? Visst är moln vackra!
jag föredrar också friheten utan bil..
men vi har bosatt oss långt från ära, redbarhet och allmänna kommunikationer så jag har fått krypa till korset vad gäller bilar..
men jag drömmer om att slippa ha bil..
det bli nog när jag blir stor..
Just nu står jag inför en valsituation, och jag upplever just nu detta, vilket jag alldeles strax tänker skriva ett inlägg om................
Monica sa…
Selma, jag väntar spänt på vad som komma skall...

Populära inlägg i den här bloggen

Framför våra fötter

Kött...

Trivsamma trästan!