Bild kyrknytt.se Jag hade tänkt skriva något om min ekofilosofitripp i helgen, om dominikanerbroder Bernard Durel och buddhismen som han pratade om. Bland annat. Det blev så klart en hel del annat också. Jag satte mig och tittade på mina fragmentariska anteckningar, lite stödord här, en författare där, ett citat och nån bra formulering av något. Sida upp och sida ner. Och vad kände jag, jo, jag kan inte skriva någonting om detta, det behöver upplevas och höras i sitt sammanhang och inte lösryckt. Och det behöver sjunka in... Kan bara säga att detta är en fantastisk man vars livshistoria är fascinerande att lyssna på. Det har varit en ynnest att få lyssna till honom i två dagar, mest om buddhism då. Om ni får chansen att höra honom i något sammanhang så ta den ! Ett bra sätt är att gå en kurs i ekofilosofi vid Karlstads universitet . Bernard ger också regelbundet retreater och kurser i meditation, se bl a Zenvägen . Eftersom jag gärna skriver om prylar, pengar och sånt så kan jag där...
Kommentarer
Som småbarnsförälder uppmanas man (alltför ofta), att i uppfostringssyfte, ha en tavla för belöning och följdaktligen även en sorts bestraffning. Till exempel att barnet får en guldstjärna när det gjort något bra, ett visst antal intjänade stjärnor ger en present, och om barnet gjort något fel så försvinner en stjärna. Jag vill inte sätta mig till doms över andra men tror att det tål att tänkas på vad man lägger i en relation. Jag vill inte att min relation till mina barn ska genomsyras av ett bedömnings-/bestraffningssystem. Alla människor gör fel, alla gör bra eller mindre bra saker. Man är okej i alla fall! Jag tror det är en fara i att kategorisera sitt barns handlingar på det sättet.
På samma sätt borde alla barn i stället för betyg få ett diplom för väl utförd kamp!
Tycker jag.
P.S.
Vissa tester är bra. Mitt barnbarns hörsel testades efter fyra dagar.