Som jag skrivit om tidigare så har vi köpt ett nytt hus och det blir flytt i september. Det är ett tag kvar men idag röjde vi ur garaget och åkte med en knökfull släpkärra till soptippen. Eller återvinningsstationen som det numera heter. Och den är välordnad som attan, det är en fröjd att lasta av en kärra bråte där och sortera i de olika bingarna. Som ett reningsbad. Och så är man jättenöjd efteråt, det mesta återvinns ju. Yes! Men alltså. Man blir euforisk av att slänga grejor på tippen, hallå, vad är det för fel på oss? Vi borde inte ha en massa grejor att slänga på tippen, vi borde återanvända det själva, inte knö det genom en ny energikrävande produktionsprocess. Det har blivit normalt att åka till tippen med en massa grejor och man är jätteduktig när man sorterar det rätt och man har all rätt i världen att känna sig nöjd på hemresan. Nåt har gått riktigt, riktigt snett. .
Kommentarer
Som småbarnsförälder uppmanas man (alltför ofta), att i uppfostringssyfte, ha en tavla för belöning och följdaktligen även en sorts bestraffning. Till exempel att barnet får en guldstjärna när det gjort något bra, ett visst antal intjänade stjärnor ger en present, och om barnet gjort något fel så försvinner en stjärna. Jag vill inte sätta mig till doms över andra men tror att det tål att tänkas på vad man lägger i en relation. Jag vill inte att min relation till mina barn ska genomsyras av ett bedömnings-/bestraffningssystem. Alla människor gör fel, alla gör bra eller mindre bra saker. Man är okej i alla fall! Jag tror det är en fara i att kategorisera sitt barns handlingar på det sättet.
På samma sätt borde alla barn i stället för betyg få ett diplom för väl utförd kamp!
Tycker jag.
P.S.
Vissa tester är bra. Mitt barnbarns hörsel testades efter fyra dagar.