Fundering runt månadslöner med inbyggd andnöd

Bild All-Teknik

Jag har funderat på den där månadslönen som Postens VD, Lars G Nordström, avsade sig, 900 000 spänn. Rätt mycket pengar. (Snyggt gjort, förhoppningsvis satte några andra superhöginkomsttagare i halsen.) Och så hör man diskussionerna då. En del säger "han är värd så mycket". Varför ska man egentligen värdera nån i just pengar, eller rättare sagt någons insats? Och om man nu ska det, hur kan det landa på snudd på ofattbara 900 000/månad (och det finns de som är myyyyyyyycket värre...)? Det är oändligt mycket mer pengar än någon behöver, egentligen kan man ju bara bli mätt liksom. Plus en smula guldkant. Sen tar nåt slags okynnesleverne över. Det är bara en fråga om hur vidlyftigt, onödigt och naturovänligt, det kan bli. Och då kan man ju fundera en smula över de undersökningar som nu dimper ner med jämna mellanrum. Vissa säger att man blir lyckligare av att ge än att få och andra att mer pengar bara ökar lyckofaktorn tills vi har det vi behöver och sedan sjunker den så sakteliga. 

Här kommer min fundering. Kunde man då inte på nåt vis väva in generositet i löneförhandlingar på den där skyhöga nivån. Det skulle kunna låta så här: "Det här jobbet ger dej en rejält bra månadslön på 100 000/månad. Dessutom får du ynnesten att varje månad tänka ut var 800 000 skulle göra verkligt god nytta och så ger vi dej möjligheten att skänka denna summa just dit! På riktigt! Det borde öka på lyckofaktorn, sänka girighetsfaktorn och dessutom gynna vår numera rätt så sargade natur i form av ett radikalt minskande av överkonsumtion. 

Detta borde vara en fullträff för den som slipper få de där 800 000 för att istället investera dem i mer egen lycka, genom att skänka dem till nåt behjärtansvärt, och slippa dra hem ännu fler onödiga prylar. Häpp!