Generation Y

Bild Katarina Lernmark

I "Studio ett" i P1 idag kunde man idag höra att 80-talisterna, generation Y kallad, kommer att vara den första generationen som får det sämre än sina föräldrar, allt enligt den före detta riksdagsledamoten Gustaf Fridolin. Arbetslösheten i den här åldersgruppen är nu 25% och prognosen är 40% redan nästa år. Det låter alldeles förskräckligt. Eller är det det? Vad är det att få det sämre? Är detta kanske en möjlighet på sikt? Kommer dessa 80-talister verkligen att bara gå där och inte få jobb, lägga sig raklånga och tugga grus? Jag tvivlar...

Om man applicerar talesättet "leda är kreativitetens moder" på denna väntade jätteskara arbetslösa ungdomar så kan man börja ana vad som skulle kunna hända. Kanske blir dom heligt förbannade på att det ser ut som det gör, att nedskärning efter nedskärning har utarmat skola m m, att politikerna är helt oförmögna att vidga sina vyer och tänka utanför ramarna, att den rådande samhällsstrukturen inte bär längre och att vi lite i största allmänhet bär oss åt som stollar och har svårt att leva verkliga liv. Kanske kommer dom att klättra upp på själva livets barrikader och stuva om i vår värld så att vi får en helt ny verklighet. Och kanske kan dom överraska oss så rejält att vi sätter oss på bakhasorna i pur förvåning, skräck och till sist hänförelse. Kanske blir dessa söndercurlade, lata, kräsna, krävande, kaxiga, latte-drickande och allmänt oansvariga (de beskrivs ofta så...) 80-talister vår räddning?

Våra ungdomar är förmodligen klokare än vi. Bara dom hittar ut ur den svårorienterade snårskog vi serverat dem i form av ett klibbigt konsumtionssamhälle där dom fått lära sig att man lyckas och blir lycklig bara man tar i tillräckligt mycket och skaffar sig rätt status så kan det hända grejor, det är min bestämda tro!