I vårt nya hem på landet har vi mycket fri sikt och det är en lisa för själen. Naturen serverar som sig bör något att njuta av mest hela tiden. Början och slutet på dagen är nog ändå bäst och morgnarna absolut mest spännande.
Sådan här morgnar är en ynnest att ha, de sprider ett närmast totalt lugn i kropp och själ. Tacksam.
Härom morgonen var jag uppe i svinottan och fick se detta. Magisk start på dagen. Smolket i bägaren är att ju snyggare himmel desto mer partiklar i luften som solljuset skall passera på sin långa väg till jorden. Och det troliga är då att det är luftföroreningar.
Jag funderade lite över ovanstående och kom fram till att vi ofta är enormt sugna på det spektakulära och strävar efter sådana upplevelser. Sedan vill, och måste, vi ha det lugna och vilsamma för återhämtning men eventuellt blir det då mest som ett avstamp för nästa kick.
Behöver vi dessa motsatser för att fungera bra? Jag upplever att kickarna vida överstiger det vilsamma för väldigt många människor och …
Läste nyss ett gammalt indianskt ordspråk som jag sett förr men som hamnat i träda någonstans långt bak i min hjärna: 
Kommentarer
vi rider väl lite till mans ett antal döda hästar, små som stora. En häst vi t ex borde kliva av INNAN den dör lystrar till namnet "Konsumtionssamhället"...
Jo, nog galloperar vår vilt ansvarslösa, löddrande livsstil (som de flesta underkänner...?) fort, fort fram över planeten. Västs fartblindhet, kortsiktighet, torftiga - ja, fattiga, futtiga värderingsgrund och penningstyrda ideologi anammas olyckligt nog av allt fler människor, som gör om våra misstag.
Spridningstakten i en hästmetafor blir Sleipner, Odens i den fornnordiska mytologin åttabenade springare, döende definitivt men ännu en tid pigg och rask som all onaturlig tillväxt tillfälligt är frånkopplat naturlagarna.
Det är inte det att jag missunnar människor få det bättre, det är metoderna, de dåliga, för att nå dit.
Nä, hellre då indianens levnadssätt, filosofi, dess "enkla" världsbild med rågade skopor vördnad, fantasi, förundran, omsorg om allt skapat och de ännu oföddas rättmätiga delakighet.
Indianens djupa, milda, animistiska betraktelsesätt är tilltalande. I den respektfulla andan föröds inga naturtillgångar, skövlas inte natur och miljö, försnillas inget arv. Någon skrev att vi är världshistoriens största försnillare - and, Amen, to that!
Tänkte initialt på eld, kom in på ett annat löp.
Det som förenar ska då alltid lyftas fram men mellan indianen och den vite mannen är det mest skillnader i allt som går att överblicka och begripa - väl invedat i eldmetaforen:
"Vit man gör stor eld sitter långt ifrån.
Röd man gör liten eld, sitter nära."
Roligt du är tillbaka, uppe i alfabetshästens sadel igen!
Den kusen är väl ändå förhoppningsvis odödlig!
kloka ord! Och kärnfrågan är väl egentligen att reda ut vad det är att få det bättre... Vissa saker är kanske självklara men andra är det definitivt inte. Vid en första snabb tanke, ja - men vid lite närmare eftertanke tror jag att många skulle tveka.
Tack! Och alfabetshästen skall vi allt hålla liv i!
All värme!