Idag hade jag förmånen att i goda vänners lag sitta och fika och prata en bra stund. Bl a ventilerades ämnet bilar kontra kollektivtrafik kontra "nåt annat". En allmän uppfattning är att bilen ger en känsla av frihet och ett oberoende av andra. (Men isolering från andra...) Man kan åka vart man vill, när man vill och göra vad man vill. I runda slängar. Man kan vara så där tjusigt flexibel . Man slipper planera och man kan byta färdriktning precis när som helst. Med kollektivtrafiken är det tvärtom, man måste passa tider, kan inte åka vart man vill och inte göra vad man vill. Och man får vackert hänga med när man väl satt sig på t ex tåget. Dock har jag liksom en annan typ av frihetskänsla när jag åker tåg/buss/färja eller vad det nu är. Man slipper göra vad som helst, när som helst och var som helst, man slipper vara så där tjusigt flexibel, man behöver förvisso planera en smula och man har inte samma valfrihet. Men man har friheten att inte ta tusentals beslut, man kan l...
Läste nyss ett gammalt indianskt ordspråk som jag sett förr men som hamnat i träda någonstans långt bak i min hjärna: 
Kommentarer
vi rider väl lite till mans ett antal döda hästar, små som stora. En häst vi t ex borde kliva av INNAN den dör lystrar till namnet "Konsumtionssamhället"...
Jo, nog galloperar vår vilt ansvarslösa, löddrande livsstil (som de flesta underkänner...?) fort, fort fram över planeten. Västs fartblindhet, kortsiktighet, torftiga - ja, fattiga, futtiga värderingsgrund och penningstyrda ideologi anammas olyckligt nog av allt fler människor, som gör om våra misstag.
Spridningstakten i en hästmetafor blir Sleipner, Odens i den fornnordiska mytologin åttabenade springare, döende definitivt men ännu en tid pigg och rask som all onaturlig tillväxt tillfälligt är frånkopplat naturlagarna.
Det är inte det att jag missunnar människor få det bättre, det är metoderna, de dåliga, för att nå dit.
Nä, hellre då indianens levnadssätt, filosofi, dess "enkla" världsbild med rågade skopor vördnad, fantasi, förundran, omsorg om allt skapat och de ännu oföddas rättmätiga delakighet.
Indianens djupa, milda, animistiska betraktelsesätt är tilltalande. I den respektfulla andan föröds inga naturtillgångar, skövlas inte natur och miljö, försnillas inget arv. Någon skrev att vi är världshistoriens största försnillare - and, Amen, to that!
Tänkte initialt på eld, kom in på ett annat löp.
Det som förenar ska då alltid lyftas fram men mellan indianen och den vite mannen är det mest skillnader i allt som går att överblicka och begripa - väl invedat i eldmetaforen:
"Vit man gör stor eld sitter långt ifrån.
Röd man gör liten eld, sitter nära."
Roligt du är tillbaka, uppe i alfabetshästens sadel igen!
Den kusen är väl ändå förhoppningsvis odödlig!
kloka ord! Och kärnfrågan är väl egentligen att reda ut vad det är att få det bättre... Vissa saker är kanske självklara men andra är det definitivt inte. Vid en första snabb tanke, ja - men vid lite närmare eftertanke tror jag att många skulle tveka.
Tack! Och alfabetshästen skall vi allt hålla liv i!
All värme!