Bild krav.se Kött. Har inte ätit det på 29 år och jag trodde väl inte att jag skulle skriva om det precis. Men så läste jag en artikel i gårdagens GP om just kött, om att köttätande är en mattrend på väg upp. Skit. Tänkte jag först. Men så blev jag ändå lite förtröstansfull efter hand, dels finns det finkrogar som köper hela djur och verkligen anstränger sig för att använda allt , det är väl ändå en god sak i sammanhanget. Sedan har kampanjen "köttfri måndag" börjat ta skruv parallellt med köttrenden. Och i början av året gav Jonathan Safran Foer ut en bok, "Äta djur" (urk ändå...) där han reflekterar över djuruppfödning, vad ett djur är för något och att vi måste ta ansvar för vårt ätande. Kocken Johan Jureskog: "Jag tycker att vi i Sverige måste satsa på det svenska köttet och skapa förutsättningar för en så bra produktion som möjligt. Vi konsumenter måste tvinga bönder och bransch att ta fram bättre kvalitetskött från djur som har levt bra. Men vi kan inte
Kommentarer
vi rider väl lite till mans ett antal döda hästar, små som stora. En häst vi t ex borde kliva av INNAN den dör lystrar till namnet "Konsumtionssamhället"...
Jo, nog galloperar vår vilt ansvarslösa, löddrande livsstil (som de flesta underkänner...?) fort, fort fram över planeten. Västs fartblindhet, kortsiktighet, torftiga - ja, fattiga, futtiga värderingsgrund och penningstyrda ideologi anammas olyckligt nog av allt fler människor, som gör om våra misstag.
Spridningstakten i en hästmetafor blir Sleipner, Odens i den fornnordiska mytologin åttabenade springare, döende definitivt men ännu en tid pigg och rask som all onaturlig tillväxt tillfälligt är frånkopplat naturlagarna.
Det är inte det att jag missunnar människor få det bättre, det är metoderna, de dåliga, för att nå dit.
Nä, hellre då indianens levnadssätt, filosofi, dess "enkla" världsbild med rågade skopor vördnad, fantasi, förundran, omsorg om allt skapat och de ännu oföddas rättmätiga delakighet.
Indianens djupa, milda, animistiska betraktelsesätt är tilltalande. I den respektfulla andan föröds inga naturtillgångar, skövlas inte natur och miljö, försnillas inget arv. Någon skrev att vi är världshistoriens största försnillare - and, Amen, to that!
Tänkte initialt på eld, kom in på ett annat löp.
Det som förenar ska då alltid lyftas fram men mellan indianen och den vite mannen är det mest skillnader i allt som går att överblicka och begripa - väl invedat i eldmetaforen:
"Vit man gör stor eld sitter långt ifrån.
Röd man gör liten eld, sitter nära."
Roligt du är tillbaka, uppe i alfabetshästens sadel igen!
Den kusen är väl ändå förhoppningsvis odödlig!
kloka ord! Och kärnfrågan är väl egentligen att reda ut vad det är att få det bättre... Vissa saker är kanske självklara men andra är det definitivt inte. Vid en första snabb tanke, ja - men vid lite närmare eftertanke tror jag att många skulle tveka.
Tack! Och alfabetshästen skall vi allt hålla liv i!
All värme!