Och så var det det där mej själva mjölkförpackningarna. Jag kan aldrig riktigt bestämma mej för vad som är mest rätt, rent miljömässigt. Diska och källsortera eller slänga i soporna. Förpackningar med söt mjölk är enkelt, de kan man diska ur med kallvatten och sedan källsortera . Kruxet är alla kladdiga förpackningar som vispgrädde, yoghurt och filmjölk. Vissa går att fixa med kallvatten men inte alla. Varje gång jag använder varmvatten till att diska ur en mjölkförpackning känns det som "Ebberöds bank" miljömässigt, d v s miljön går back på den där återvinningen. Var och varannan kladdig mjölkförpackning åker, efter halvtaskig rengöring med kallvatten, alltså i soporna istället. Har dessutom väldigt lite sopor för övrigt så då blir det ännu lättare att välja det alternativet. Rätt eller fel, vem vet...?
Läste nyss ett gammalt indianskt ordspråk som jag sett förr men som hamnat i träda någonstans långt bak i min hjärna: 
Kommentarer
vi rider väl lite till mans ett antal döda hästar, små som stora. En häst vi t ex borde kliva av INNAN den dör lystrar till namnet "Konsumtionssamhället"...
Jo, nog galloperar vår vilt ansvarslösa, löddrande livsstil (som de flesta underkänner...?) fort, fort fram över planeten. Västs fartblindhet, kortsiktighet, torftiga - ja, fattiga, futtiga värderingsgrund och penningstyrda ideologi anammas olyckligt nog av allt fler människor, som gör om våra misstag.
Spridningstakten i en hästmetafor blir Sleipner, Odens i den fornnordiska mytologin åttabenade springare, döende definitivt men ännu en tid pigg och rask som all onaturlig tillväxt tillfälligt är frånkopplat naturlagarna.
Det är inte det att jag missunnar människor få det bättre, det är metoderna, de dåliga, för att nå dit.
Nä, hellre då indianens levnadssätt, filosofi, dess "enkla" världsbild med rågade skopor vördnad, fantasi, förundran, omsorg om allt skapat och de ännu oföddas rättmätiga delakighet.
Indianens djupa, milda, animistiska betraktelsesätt är tilltalande. I den respektfulla andan föröds inga naturtillgångar, skövlas inte natur och miljö, försnillas inget arv. Någon skrev att vi är världshistoriens största försnillare - and, Amen, to that!
Tänkte initialt på eld, kom in på ett annat löp.
Det som förenar ska då alltid lyftas fram men mellan indianen och den vite mannen är det mest skillnader i allt som går att överblicka och begripa - väl invedat i eldmetaforen:
"Vit man gör stor eld sitter långt ifrån.
Röd man gör liten eld, sitter nära."
Roligt du är tillbaka, uppe i alfabetshästens sadel igen!
Den kusen är väl ändå förhoppningsvis odödlig!
kloka ord! Och kärnfrågan är väl egentligen att reda ut vad det är att få det bättre... Vissa saker är kanske självklara men andra är det definitivt inte. Vid en första snabb tanke, ja - men vid lite närmare eftertanke tror jag att många skulle tveka.
Tack! Och alfabetshästen skall vi allt hålla liv i!
All värme!