Har börjat läsa nästa bok i litteraturlistan för kurs 2 i Ekofilosofin. "Att ha eller att vara" av Erich Fromm. Detta är en av hans sista böcker, från 1976, och det är nästan läskigt vad den känns aktuell (som så många andra av de böcker jag läst på den här kursen...) trots att den har över 30 år på nacken.Han skriver om ägandets livsform - att ha - som vi i västvärlden anammat med hull och hår. För att vara något måste man ha något. Alternativet, enligt Fromm, är varandets livsform - att vara. För att uppnå detta krävs radikala omdaningar av de ekonomiska och sociala ramar vi lever med idag, kanske är det dags nu?
Lite om ägandets livsform
"Att förvärva, att äga och att göra sig en förtjänst är varje individs heliga och oförytterliga rättighet i det industriella samhället. Var och hur jag förvärvade min egendom eller vad jag gör med den är uteslutande min egen angelägenhet. Så länge jag inte bryter emot lagen är min rätt oinskränkt och obetingad. Detta slag av egendom kan kallas privat egendom , från latinets privare, att beröva, därför att den eller de som äger den är dess enda herrar, med full makt att beröva andra möjligheten att använda eller åtnjuta den." Intressant, privat blev plötsligt ett rätt så fult ord...
"Fastän privat äganderätt betraktas som en naturlig och universell kategori, är den i själva verket snarare undantag än regel om vi tar hela mänsklighetens historia (inklusive den förhistoriska tiden) i betraktande, och särskilt de kulturer utanför Europa, där ekonomi inte var den viktigaste saken i livet. " Intressant igen, och vi som går här och tror att det här är självklart...
Lite om varandets livsform
"Varandets livsform kräver oberoende, frihet och ett kritiskt förnuft. Dess viktigaste kännetecken är aktivitet, inte i meningen yttre aktivitet, att vara igång, utan inre aktivitet, det produktiva användandet av våra mänskliga krafter. Att vara aktiv betyder att ge uttryck för sin förmåga, för sina talanger, för den rikedom av själsförmögenheter som varje människa är begåvad med - fastän i varierande grad. Det betyder att förnya sig, att växa, att vara öppen, att älska, att ta sig ur det isolerade jagets fängelse, att vara intresserad, att "ha lust", att ge."
Om man kunde väga ovanstående texter på en våg så känns det som om texten om ägandets livsform skulle vara tung, klibbig och inåtvänd och texten om varandets livsform fjäderlätt, luftig och inbjudande på nåt vis! Och det är lite sånt som gör att jag köpstoppar, ägandet känns i mångt och mycket besvärande även om det finns massor med ägodelar jag inte alls är benägen att göra mej av med! Jag är nöjd om min ägande-till-varande-process hinner komma en bit på vägen i det här livet, får väl ta vid där jag slutade i nästa så småningom!
Inatt, vid 12-slaget, går en drygt åtta månader lång relation i graven, den mellan mig och mitt köpstopp. Bye, bye. Redan. Känns konstigt. När jag började med köpstoppet, 20 april, kändes det som en evighet till nyår. Det var det inte. Nu ska jag försöka komma på ett nytt ord som skall gälla som efterföljare till köpstoppet, får se vad det kan bli... Imorgon skall jag luta mig tillbaks och summera vad det här köpstoppet har åstadkommit i mitt liv!
